Chill och blått vatten

Jag har semester och chillar vid havet. Då är det inte så lustfyllt att blogga eller hur. Och jag ska ta det lugnt i fyra veckor till, drygt! Sedan antar jag att vi skrivs igen, om inte lusten faller på innan. Jag gillar dig skarpt! Det vet du!

Framåt marsch

Jag siktade mot skyn, men hamnade under jord. Men när solen går upp är det bäst att jag börjar gå igen. Han sjunger att det dags att promenera igen, så då gör jag väl det.

Semester

Nä vet du vad. Nu är det bara 17 minuter kvar till semester. Jag ler.

Jag tittade tillbaka i mitt eget bloggarkiv för att se vad jag haft för mig tidigare år vid den här tidpunkten.

2009 satt jag och svettades på en webbredaktion. Ingen semester. Bara jobb, bara massor utav jobb.

2008 var jag arbetsbefriad och levde loppan med bladets pengar. Rätt nice, men jag var förkyld i sju veckor i sträck. Jag höll på att ta kål på mina egna halsmandlar bara genom att andas.

2007 hade jag en vanlig semester. Jag minns hur jag myste på bladets redaktion innan jag skulle få ledigt. Jag räknade ned och skrattade gott tillsammans med Mirre och Linda. "Tänk så bra vi har det. "Oj, oj vad man ska må nu" och "det här med semester, det är inte så dumt", sa vi och tittade nöjt på varandra. Så här såg det ut på semesterdagen, då för tre år sedan.








Jo, det var fint. Och nu ännu en semester. Yiihaa.

Det är vi som ligger med varandra

Jag mördade vår dator hemma. Tappade ned den från två meter. Men nu har jag fixat en ny. Nu står det en sådan här hemma hos oss. En ibook G4. Men datakillen, som har gett mig den, tycker att den är ren skit. "Inget att ha, du kommer att bli arg för att den är så seg", säger han.

Men det här är ett bara ett uttryck för tunnelseende från hans sida. Han är för insyltad i det här med prestanda. Alla vet ju att det är utsidan som räknas, inte innehållet. Så nu står den där hemma och glänser, med apples logga på skalet. Okej, jag hade hellre haft en macbook, för den är ännu snyggare. Men alla vet också att man måste spela i rätt liga för att få ligga. Och nu har jag hittat till min division.

Det var jag och du

Har du sett ett sådant här kort ngn gång? Nä, skulle inte tro det. För det här kortet får endast speciella människor. Sådana som jag. Som är ngt. Som tillhör en speciell klick. Sådana som är VIP.

......nä, det har faktiskt inte slagit slint i huvudet på mig. Skojja ju bara förstår du väl! För tror du att jag är en sådan som raderna ovan behöver vi aldrig mer skrivas!

Kortet är, eller var, dock ett VIP-kort till Café Opera. Men nu har jag kastat det i sopkorgen.

Jag stod där hemma och funderade ett tag. Över hur det var. Att äga ett VIP-kort. I början var det löjligt. Jag hatar ju systemet, där folk ska anses mer värdefulla än andra. Men sedan hittade vi hem till kärleken. Du kysste mig känslosamt med dina bara läppar. Dina händer värmde mig varsamt och stilla. Dina ögon fick mig att tro på evig förälskelse.

Tillsammans var vi oslagbara en vanlig utekväll. För när kön ringlade lång utanför Debaser, när de hade stängt portarna till Mosebacke, när det var för många brats på Stureplan, då tog Café Opera alltid emot mig med ett vänligt leende. Ingen kö, inget tjafs. Bara raka vägen in och ett brett smil från den trevliga personalen. Och allt berodde på dig.

Jag tackar ödmjukaste för den tid vi hade. Nu vill jag inte skiljas. Men vi ses kanske igen.

Jag har ett annat fokus

Snacka om att smeta in i ansiktet. Men det spelar ingen roll. Jag läser inte sådan där skit.......................själv satsar jag på fonder som GÖR mig rik.