Puh

Pys. Ibland sipprar bara luften ur en. Och det händer nu. Du kan höra ljudet när jag sitter i soffan, som ett vinande ljud. Pys.

Min hustru vet inte att jag har koll

Det är tur att jag får kvitton på mejlen när det har skett ett köo av en app via min iphone. Så att jag har koll. Jag tror inte att min fru är medveten om det här, som lånar min iphone stup i kvarten.
Nyss kom det här kvittot på mitt mejl. Talking Tom upgrade. Suck. Hon handlar på mitt kort, som om hon vore en lyxhustru.

Så att jag blir glad och blomstrig igen

Jag hatar alla bittra som bara går och kring försöker göra livet surt för andra. Jag är så bitter på bittra människor. Fokusera på ert eget liv istället. Då skulle ni må så mkt bättre. Bittra människor.

Sådär. Nu ska jag sluta fokusera på er. Så att jag blir glad och blomstrig inombords igen.

Few years time

...you could be in the hot seat, like me.

Här i skisocks, som värmer fossingarna.
I ett par G-star-jeans, med långkalsonger under förstås, och ospänt skärp i midjan.
Och ett stycke piké, T Hilfiger.

Så är jag klädd hemma i lyan en kväll i november.

Ibland chillar han

Ibland kryper Alfred ned i sin leksakslåda och chillar en stund.

Om jag bara...

Ibland så drömmer jag om en fin lägenhet. En sådan där mysig med levande ljus i. Med en skön soffa som man kura ihop sig i, dricka en kopp te och läsa ett bra magasin. Det ska lukta gott, gärna hallon från det nytorkade golvet. Och i köket ska spisen blänka. I ugnen finns det kanske ljummenvarma bullar, som vi kan smaska på och dricka mjölk till.

Det finns bara ett problem med att fullborda den här tanken. Synd att jag aldrig städar någon gång.

Sneak peak, only for you

Fredagkväll och jag har precis beställt julpynt från USA. Du vet väl att jag ska pynta granen på Möjligheternas torg.
Och för den som läser Ingoman-bloggen finns det naturligtvis exklusivt material. Här får du en sneak-peak på hur rosetterna ser ut:

.

Att tiga är guld

Huvvasligen, när man berättar känslig information till ngn som man inte riktigt litar på, men som lovar att knipa munnen. Då får man ett obehag i kroppen, som skruvar omkring där inne. VARFÖR BERÄTTADE JAG. Så skriker jag till mig själv just nu, in my mind.

Oj

Vad händer. Just när man har skrivit föregående inlägg kommer den här nyheten på ttspektra:

Så här väljer jag

Min kollega P har propsat på att jag måste säga vem jag vill ha som älskarinna, om jag får välja fritt, och inte välja min fru.
Här är svaret:

Som man gjorde förr

Ibland kammar jag upp luggen som man gjorde på 80-talet.

Slajmiga ben på Berns

Jag har precis anmält mig till företagets hundraårsfest. Vi fyller arenan i stan.
För några år sedan äntrade jag en liknande tillställning, när Aftonbladet fyllde 175.

Jag köpte en ny kostym då. En tajt, så att man såg mina slajmiga ben. Jag satt vid samma bord som en bunt försäljare. En bordsgranne var en chef med makt. Han hälsade med stadig hand. Sedan pratade han i ett. Tungan surrade runt som en torktumlare som skenat. Ibland blinkade han åt mig. Inte på ett flörtigt sätt, utan kamratligt manligt. Som för att visa att vi var på samma nivå vi två, mentalt. Ibland skrattade vi från magen och dunkade varandra i ryggen. Ibland drog han sin hand genom sin blänkande backslick-frisyr. Full av fett. Ibland rättade jag till min plattade lugg. Full av fett.
Det kändes bra från min sida. Jag ville mest passa in.

Kvällen fortsatte vid en bar. Där hängde folk jag kände igen, men som jag inte kände. En del var tidningens stjärnor. Jag zippade öl och observerade.

En av dem var en sådan där osäker typ. En man som du kan vara bästis med ett tag. Men som sedan styckar upp dig i små köttiga bitar så fort du vänder ryggen till.
Man såg skräcken rakt in i hjärtat på honom. Den dallrade där i kroppen, som en geleklump under en skakig bilfärd. Då var han inte självklar på tidningens poster. I dag sitter han säkert.

En annan av dom är en sådan där säker typ. Som var stolt över sig själv. Man såg hur värmen vibrerade där inne i kroppen på henne. Hon behövde aldrig frysa.
Hon blev snabbt blev en profil, men fick lika snabbt lämna den posten ifrån sig. Kanske var det för att hon gjorde som hon själv kände för, tänker jag. I dag ser jag hennes namn i samband med tv-produktioner. Det verkar som att hon har det jättebra. I alla fall fantiserar jag att det är så. Hur som helst hoppas jag att värmen fortfarande spirar där inne i själen.

Sedan spelade Lena & Orup och jag hängde runt med en tjej från Skellefteå. För övrigt en mkt duktig journalist. Tryggheten infann sig. Vi pratade samma språk vi två. Nasalt sådär. Och om tidningen där hemma. Som hon hatade, och som jag nu arbetar åt. Hon pratade i termer som "jag fick ingen luft där hemma." "Jag höll på att kvävas och behövde få syre" "Det var panik på riktigt". Jag instämde och nickade. Jag nickar fortfarande, då och då.

Sedan tog jag mina slamjiga ben och satte mig i en taxi. Genom stockholmsnatten funderade jag. "Det här var en bra kväll". "Jag gillar det här med media".

Grönt är skönt

Du vet ett batteri som laddas ur, men som kan laddas upp igen.
Där är jag nu. Jag visade rött. Men så placerades jag i laddaren. Och nu lyser lampan grönt.

Inte så att jag var utbränd. Men det tog ett par år att alstra power. Jag undrar vad jag ska göra nu. Erövra världen kanske. I alla fall Sverige.

Nu du

Nu. Jag kände suget att blogga. Jag älskar att blogga. Att blogga ska bli mitt andranamn. Jonas "bloggen" Andersson.