Nice

Creddar Quetzala Blanco ibland här i bloggen. Länge sedan jag läste hennes blogg dock. Men var nyss in, och måste credda igen. Så här skriver hon:

"Minns ni att jag för några dagar sedan berättade att min psykolog gav mig en hemläxa? ”Brainstorma över vad du vill i yrkeslivet och i relationer”, typ karriär och kärlek.

Det är så många definierar lycka. Och vad vet jag, det kanske är så?
Men jag missade i alla fall psykologtiden den dagen då jag skulle återkomma med vad jag tja, kommit fram till efter min brainstorming.
För i relationer jobbar jag fortfarande stenhårt på att bli alldeles blank och likgiltig.

”- – -Han borde därför inte låta dem ta den våldsamma formen av sinnesrörelser, utan genom insikten om att njutningen inte är något i och för sig gott, smärtan inte något i och för sig ont, behärska dem och i stället låta leda sig blott av sitt förnuft. Detta var enligt stoikerna den sedliga apatin.”

Låter ju kanon. Men nog om kärlek nu, ni måste vara urleda på det här ältandet hela tiden.

Saknar honom hit och dit, ångesten och minnen slungar runt en fram och tillbaka och hopplösheten är det enda som hägrar i slutet av tunneln där ni säger att de ska vara ljus och när jag tvingades koka mitt kaffe i Bialettin imorse började jag störttjura av doften.

Men karriär då? Vad vill jag med det? I nuläget absolut ingenting.

Jag har ju klämt ur mig några luddiga tyck och tryck efter den här förebildsdebatten, alla orkar inte göra karriär, alla vill inte, orkar inte, eller står inte pall.

För ett par år sedan såg det annorlunda ut.

Jag hoppade av skolan när jag var 17 och började jobba och klängde mig sedan fast vid allt och jobbade stenhårt bara för att jag kunde ingenting annat, att jobba var det var det enda jag kände till och börja riktigt gymnasium eller plugga fick jag inte eftersom jag hade underkänt i matematik.

Så jag har bara kört på, från att jag började jobba på Nöjesguiden som 17-åring till nöjesreporter och sedan krönikör och teve och musikrecensent på Expressen och sen redaktör på Veckorevyn.com och sen som nöjeschef på Nyheter24.

Vad det kostade mig? Relationer mest.

När jag och min dåvaranda sambo hade hans barn varannan vecka kunde det gå flera dagar innan jag ens träffade barnen för jag åkte till jobbet så tidigt som 04.30 ibland, och när jag jobbade andra pass så var jag inte hemma förrän tolv eller ett på natten.

– När kommer Quetzala hem? Kommer hon hinna till fredagsmyset pappa?, frågade dom.

Vad jag tjänade? Fruktansvärt mycket pengar, under en tid två heltidslöner som tickade in, som jag brände på allt och ingenting.

Jo, visst jag lärde mig också oerhört mycket som jag är tacksam för att jag kan. Jag brukar säga att jag aldrig ångrar något (eller brukar jag säga det? Känns så, men jag ändrar mig hela jävla tiden. Flexibel eller bara psykopat? Oklart.)

Vad jag förlorade? Kärlek och fotfäste. För det intressanta, så här i efterhand, var att jag aldrig hade något utstakat mål, eller om jag undermedvetet hade det så har jag glömt det i dag.
Jag tänkte aldrig ”åh min dröm är att bli chefredaktör där eller där” för jag hatar att vara chef och var en usel sådan också, jag hatar budget och scheman och jag hatar delegera och planera och jag saknar sociala gränssnitt och gud vet vad.

Mest så rycktes jag med och bitvis var jag briljant när jag rycktes med, bitvis värdelös. Men så är det ju.

Så i år hände något. Först orkade jag inte älska längre och lämnade the love of my life. Jag vet, jag vet…Jag har ångrat mig en miljon gånger sen dess.

Låt dom aldrig se dig gå ner Q Baby, skrev han.

Och sen orkade jag inte ge mer.

Orkade inte tycka mer, orkade inte skriva mer, orkade inte känna mer, orkade inte stå i skottgluggen mer, orkade inte gå upp, orkade inte sova, orkade inte drömma, orkade ingenting.

Så tänkte jag, om jag inte orkar, varför ska fortsätta kämpa? För min egen skull när jag bara mår dåligt av det?

Jag har sålt min bostadsrätt, avslutat alla mina relationer, har inget som egentligen tvingar mig att ha massa pengar, ingen ränta att oroa mig för, inga vintersemestrar att planera. Jag behöver inte svara för någon längre.

För första gången på 10 år har jag råd att skita i allt som inte intresserar mig och bara göra det jag älskar.

Inte för att det är så mycket jag fortfarande älskar, åren har gjort mig cynisk och bitter, men jag har accepterat och insett att jag alltid kommer stanna i min destruktiva relation med det skrivna ordet.

Jag var sjukskriven nästan hela den här sommaren. Sänkt grundstämning kallade läkaren det. Och jag funderade fram och tillbaka, hit och dit, vägde nackdelar mot fördelar eller vad man säger. Och så bestämde jag mig. För ett par månader sedan mejlade jag min chef och sa upp mig.

Jag sa att jag gärna skriver krönikor för ibland är jag grym på det och att jag gärna fortsätter blogga om jag får och jag älskar fan att göra intervjuer (okej kanske inte på engelska) så det vill jag också göra, och kanske något dokument här och där. Så det ska jag göra nu och det känns faktiskt helt fantastiskt för nu kan jag göra bara det jag vill. Jag kommer förmodligen tjäna ungefär två kronor i månaden på det men det gör inte så mycket. Är man utan pengar länge så vänjer man sig till slut. True story.

Är du säker på vad du gör, ska du inte tänka igenom det, har du tänkt igenom det, det kanske är en aning överilat, sa mina vänner, och även min chef, då.

Och jo, så här i efterhand kan jag kan förstå hur det såg ut.

Där skred jag runt planlöst hela sommaren på stan i en lång svart Marc Jacobs-klänning för 35 000 spänn och flipflops, störtgrät och åt ingen mat och drack öl och lyssnade på Days med Kinks om och om igen.

Men mitt i den där psykosen eller vad jag nu var i, så hade jag kanske någon sekund av klarhet. För även om jag inte har den blekaste aning om hur det ska gå nu i livet så känns det rätt bra den här dagen i slutet av oktober. Snön har inte kommit än.

Och den här veckan ska jag försöka hitta ett extrajobb där jag kan göra allt annat än att skriva för jag behöver göra någonting och se något annat också. Ett fik eller en klädbutik skulle passa bra men I’ll be the acidspy jag gör vad du vill."

Lägger schema

Surfar in för att kolla när jag ska till Åre, Kittelfjäll, Tärnaby och Alperna i vinter. Blir ett nice schema.

Fick för övrigt just ett mail om möte i Sthlm 24 november. Så betongbarn. Ska vi hitta på nått så kan det finnas tid. Om jag inte drar hem direkt efter mötet. Beror la lite på hur dryg jag är.

Framåt

Min tredje timma på temat "att göra en dragning" gick för övrigt bra. Bara 9 997 timmar kvar innan jag är superduperbäst.

Ge mig en smäll - så reser jag mig

Gjorde en katastrofdragning inför hela företaget i dag. Om utveckling. Men nu tänker jag i de banorna som all utveckling går ut på. Du behöver 10 000 timmar för att bli riktigt bra på det du ska göra. Det innebär att du måste utsätta dig i de situationerna gång på gång. Om och om igen.
Jag har två timmars erfarenhet att göra dragningar inför hela personalen. Jag behövde det här för att kunna göra 9 998 bättre timmar framöver. Så det så!

Skräll

Nä men se på rackarn. Hörde "Made of" i Idol i fredags. Länge sedan jag hörde på den. Sökte upp Nause i Spotify som står för originalet. Och lyssnade sedan på Amanda Fondells version igen på nätet. Men alltså. Talang.Kanske inte om man kollar på framträdandet, som var okej. Men om man bara lyssnar på hennes sång. Fantastiskt. Jag sitter här och applåderar. Bara spotta ut sig live sådär. Jag bugar, bockar och jublar.

Ta med dig

Citat av Steve Jobs.
"Att komma ihåg att jag ska dö snart är det viktigaste verktyg jag någonsin fått för att hjälpa mig fatta viktiga val i livet.
– Eftersom nästan allting - alla stora förväntningar, all stolthet, all rädsla för skam eller misslyckande – faller när man blickar döden i ansiktet. Det enda som blir kvar är det som är riktigt viktigt."
Källa: Aftonbladet