Jag har precis anmält mig till företagets hundraårsfest. Vi fyller arenan i stan.
För några år sedan äntrade jag en liknande tillställning, när Aftonbladet fyllde 175.
Jag köpte en ny kostym då. En tajt, så att man såg mina slajmiga ben. Jag satt vid samma bord som en bunt försäljare. En bordsgranne var en chef med makt. Han hälsade med stadig hand. Sedan pratade han i ett. Tungan surrade runt som en torktumlare som skenat. Ibland blinkade han åt mig. Inte på ett flörtigt sätt, utan kamratligt manligt. Som för att visa att vi var på samma nivå vi två, mentalt. Ibland skrattade vi från magen och dunkade varandra i ryggen. Ibland drog han sin hand genom sin blänkande backslick-frisyr. Full av fett. Ibland rättade jag till min plattade lugg. Full av fett.
Det kändes bra från min sida. Jag ville mest passa in.
Kvällen fortsatte vid en bar. Där hängde folk jag kände igen, men som jag inte kände. En del var tidningens stjärnor. Jag zippade öl och observerade.
En av dem var en sådan där osäker typ. En man som du kan vara bästis med ett tag. Men som sedan styckar upp dig i små köttiga bitar så fort du vänder ryggen till.
Man såg skräcken rakt in i hjärtat på honom. Den dallrade där i kroppen, som en geleklump under en skakig bilfärd. Då var han inte självklar på tidningens poster. I dag sitter han säkert.
En annan av dom är en sådan där säker typ. Som var stolt över sig själv. Man såg hur värmen vibrerade där inne i kroppen på henne. Hon behövde aldrig frysa.
Hon blev snabbt blev en profil, men fick lika snabbt lämna den posten ifrån sig. Kanske var det för att hon gjorde som hon själv kände för, tänker jag. I dag ser jag hennes namn i samband med tv-produktioner. Det verkar som att hon har det jättebra. I alla fall fantiserar jag att det är så. Hur som helst hoppas jag att värmen fortfarande spirar där inne i själen.
Sedan spelade Lena & Orup och jag hängde runt med en tjej från Skellefteå. För övrigt en mkt duktig journalist. Tryggheten infann sig. Vi pratade samma språk vi två. Nasalt sådär. Och om tidningen där hemma. Som hon hatade, och som jag nu arbetar åt. Hon pratade i termer som "jag fick ingen luft där hemma." "Jag höll på att kvävas och behövde få syre" "Det var panik på riktigt". Jag instämde och nickade. Jag nickar fortfarande, då och då.
Sedan tog jag mina slamjiga ben och satte mig i en taxi. Genom stockholmsnatten funderade jag. "Det här var en bra kväll". "Jag gillar det här med media".
