Jag började simma

Jag vet inte riktigt hur självutlämnande jag ska vara i den här bloggen. Du läser ju. Men jag har ju liksom redan gått in en del på den stigen. Så jag fortsätter. Jag orkar faktiskt inte bry mig om hur du tolkar det jag printar ned. Förlåt.

I dag gjorde jag i alla fall ngt jag aldrig gjort förut. Gick till en psykolog.

Där inne i hans rum fanns två fötåljer. Båda lagom sköna sådär. Både halvhårda, men samtidigt bekväma. Klädda i vitt. På bordet låg några snäckor. Jag antar att de ska påminna om havet eller ngt. Så att man blir sansad och lugn.

Jag satte mig raskt på ena platsen och skruvade på kroppen. Kollade mig omkring. La i ordning armarna på de mjuka armstöden, fem gånger om. Sedan tog min mästare till orda.

Pysykolog: - Hur känns det att gå hit då? Ovant?
Jag:- Jo.
Psykolog: - Det brukar göra det. Det är alltid så i början.
Jag: - Jo. Jag antar det.

Jag doppade först mina tår i det iskalla vattnet (psykologrummet) för att känna på hur kallt vattnet där inne egentligen är.

Psykolog: - Känner du att du påverkas ngt av det som händer omkring dig, till exempel fysiskt?
Jag: -Nej.
Psykolog: - Inte? Sover du?
Jag: - Ja.
Psykolog: -Äter du?
Jag: - Ja.
Psykolog: - Inga bekymmer alltså?
Jag: - Nej............ eller jo......nu när jag tänker närmare så...........och ibland så.....och i går så...........

Sedan kastade jag mig i vattnet och började att simma. Jag plaskade fram, så att det skvätte och for. Så att min psykolog fick vatten i ansiktet. Men snabbt torkade han av sig och lät mig fortsatta min färd framåt. Själv tuffade han i sin båt och ibland rättade han till min kropp där i vattnet så att jag inte skulle simma fel.

Till slut hade jag plaskat en hel sträcka fram. Under tiden hann jag komma underfund med min drivkraft både privat och i arbetslivet. Psykologen förklarade att jag kom på ngt som de flesta kommer på förs vid 60 årsåldern, eller aldrig kommer på någonsin i hela livet. Nu hoppas jag att det blir fler givande längder. Simma lugnt!