En morgon som denna

Lämnade mobilen hemma. Hittade den inte. Jag ringde till den från vår fasta telefon hemma i lägenheten. jag hörde hur det surrrade tyst. Men jag hittade den inte. Jag ringde tre gånger. Vände och vred på huvudet. Spärrade upp ögonen. Var på jakt. Den surrade, men jag gick vilse. Fruktansvärt irriterande en stressig morgon som denna. "Skit, idiot-telefon. Piss, hur kan den bara gömma sig sådär", skrek jag.

ICKE medlem

Jag påpekar igen. Jag är såå glad att jag inte är med i SJF. Jag tror att fåren har rymt därifrån. Det finns inga kvar i hagen. Borta. Ingen vet var de är. Tomt.

Bara sådär

Någon dör hit, någon dör dit. Jag läser en skvätt. Kanske tänker en tanke, och så nästa sida. Folk dör ju, det vet vi. Inte så mkt mer med det. Men så kom den här nyheten ut i går.

Ryan Dunn. Asså, jag vet int. Men det var som att någon daskade till mig rakt i magen, med en knuten näve. Jag kröp ihop inombords och fick ett sår i hjärtat. Först fest, sedan en munter bild till sina fans på twitter, sedan iväg med Porschen, sedan död. Bara sådär. Ingen ångertid. Inte ens för Ryan Dunn. Jag funderar mycket på döden nu för tiden. Det bara är så.

Vakum

Det är ingen som läser den här bloggen längre. Som ett vakum. Tänk dig så härligt. Det är bara jag och du här nu. Så mysigt.

Framåt marsch

Det händer att jag tänker storsint. Ikväll är ett sådant tillfälle. Jag tänker som en Prince i Bel air. Jag och världen håller varandra i handen.

Retarderar

Jag retarderar. Är sällan in på Facebook. Kollar aldrig Twitter. Och nu går jag helt plötsligt in och bloggar, så 2007.