Fan är inte värd det

Jag såg på tv i förrgår. Ett program om döden.  Jag fick en stelnande blick och inne i bröstkorgen var det som att någon rev mig sakta med ett rivjärn, så att det blödde ymnigt. Där satt bland annat han från popgruppen från Dalarna som jag inte kommer ihåg vad han heter. Han är 29 år, och han vet att han ska dö inom en snar framtid. Hans cancer har kommit tillbaka och den är obotlig. Han pratade om hur han tror att det kommer att bli efter döden. Han förklarar att han inte är religiös, men att han kommer att åka genom rymden, och där får han svar på sina frågor. Sedan återvänder han till ett ställe som liknar Dalarna. Han vaknar upp under ett träd tillsammans med en massa andra. Folk han saknat och älskat.
När han berättar är tårarna på väg att bli för många. Men han stannar upp och fortsätter sin berättelse. Bredvid sitter den förra ärkebiskopen KG Hammar, som förlorade sin fru för fem år sedan. Det känns som att han är utan ord. Men inom honom finns de kanske, orden från Gud som borde trösta.

Här sitter jag och funderar. "Det är för mycket nu", säger jag till mig själv. Jag arbetar och står i. Men jag är inte bara featurechef, jag arbetar också med ett nytt digitalt projekt, jag håller på att avsluta ett gammalt digitalt projekt, jag gör en dummy till en gratistidning, samtidigt som jag fortsätter att ta hand om alla hundra personalärenden. Dessutom är det ju dags att ta steget vidare med nya Helg-bilagan som jag har sjösatt. Och glöm inte webbsidan som ska komplettera den. Plus att jag ska bygga undersajter. Jag gör även folk besvikna ibland på jobbet, och måste mala ner det och brottas med mitt samvete.

I övrigt så äger jag två hus och en lägenhet. Jag måste flytta möbler mellan dessa, och rensa ett helt hus som samlat saker i 25 år. Folk frågar mig hur det går med det där. Jag säger att jag ska börja snart, men jag måste bara ordna några saker först. Egentligen vill jag inte sälja huset. Det är min enda trygghet jag har kvar. Det är bara där jag känner att jag kan vila. Då svarar folk att de förstår, men att man någon gång måste möta verkligheten. Men att de förstår, det är bara ett påstående de inte vet innebörden av. Men Svenssons säger så mycket sådana där saker, och sedan går de hem. Kanske för att dricka lite alkohol förstås, de lärda som vet hur man möter verkligheten.

Jag har räkningar att betala hemma. Jag har räkningar att betala på banken, som tillhörde min mor. Men snart är bouppteckningen klar. Efter det väntar arvsskifte. Och ett möte med grannen om att ordna upp så att han får tillbaka sina pengar som mamma var skyldig honom. Men glöm inte pappren jag måste fixa först, som ska vara juridiskt gångbara.

Jag har ju ett barn också, och sysslor som ska delas exakt 50/50. Vi lever jämställt du vet. Och snart ska jag få en liten knodd till är det tänkt. Så nu är det dags att ta ansvar, säger de lärda. De som heter Svensson och bor där ute.

Jag drömmer också om annat. Jag har puttrat igång en del projekt på min fritid. Där sitter vi och surrar. Sedan skrattar vi och bygger planer.

Jag pratar ibland med en person som gör mig varm i hjärtat. Hon har en syn på livet som 9 av oss 10 inte har. Hon talar Guds språk. Hon säger till mig att det är dags att sörja. Att tiden och människorna för det måste finnas där. Jag vill inget hellre än att gråta. I floder. Vara fri, med människor och tid. Men jag tittar mig omkring och kollar. Nä, jag kan inte se, varken tiden eller människorna. Så vi ber.
Men det är kanske inte så konstigt att jag inte ser. Jag läser ofta ur en bok som handlar om livet, sprungen ur Bergspredikan. Den säger att konsumtionssamhället fungerar så här. Djävulen är mammon, och mammon är pengar, och människan vill ha pengar. I alla fall om vi vill följa den lätta vägen. Så tid och människor är inte så viktigt i jämförelse. Men säg det till han i bandet från Dalarna. Då ska du få svar på tal, rakt ur Guds eget hjärta.