Ett ärr att vara stolt över

Varje dag kollar jag igenom våra feature- och nöjessidor innan de går till tryck. I går kändes det nästan som gamla tider då en av två av våra nöjessidor fylldes med Miranda Sigander-recensioner. Jag läste och kände igen. "Jag förklarade för nöjes-folket här att det där, det är en bra tjej. Det ska ni veta". Och så längtade jag tillbaka för en stund. Till min plats där vid skrivbordet, bredvid Miranda, Linda och Fatima.
Det är så konstigt det där. Jag upprepar den här nostalgin lite då och då. Som att jag vore en vilsen själ som inte kan gå vidare i livet. Men det kan jag. Men konstigt är det. Det är få saker som har satt sådana spår i mig som Aftonbladet-tiden. Det är som ett ärr som aldrig släpper. Men ett bra ärr som inte gör ont på något sätt. Bara ett sådant man är stolt över och vill visa upp.