Ångest

Kvällen lider mot sitt slut. Nu ska jag äta fil. För det gör jag nästan varje kväll. En filtallrik med krossade linfrön, solroskärnor och havregryn sitter som ett smäck. Och vill jag festa till det kokar jag två löskokta ägg till.

Men det finns ett problem. Varje tugga, varje slev får en bitter eftersmak av ångest. Jag är rädd för den elaka cancern. Den som tränger sig på hos manliga nordbor, som får prostatcancer för att de käkar mer mjölkprodukter än andra.

Och sådan är jag. Varje gång det mediala alarmet går, då spänner jag upp öronen likt en uppmärksam hund och tar till mig varje liten otäck detalj. Sedan ser etsar jag fast det i minnet - så att jag får ångest varje gång jag äter fil.

Ursäkt

Ursäkta att du inte fått någon uppdatering i dag. Men jag har färdats 80 mil, i tvärbana, tunnelbana, buss, flygplan och bil. Nu sitter jag på landet utanför Skellefteå och skriver. Och jag gör det bara för dig. För här är uppkopplingen kass, här tar det en kvart bara att logga in till startsidan. Man får äkta svettigt rinnande datastress.
Men håll ut, på måndag ökar jag tempot igen.

Alkoholist

Journalist lika med alkoholist. Så brukar alltid min farmor säga.

Kakmonstret var på Nautilus

I dag var jag och tränade på gymmet. Mitt emot mig satt en riktig hårding. Såg ut som Peter Stormares karaktär i ”Prison Break”, men med en massa tatueringar ända upp till örsnibbarna.
Det lustiga var inte hans fängelse-tärda utseendet. Utans hans ta-i-stön. Han lät som en röst jag inte hört på flera år.
Han lät som han ätit 15 mariekex på samma gång och inte fått dem ända ned till magen. Han hals gurglade och när han tog i på 120 härligt tunga kilon var det som om kakmonstret från Mupparna kommit till Nautilus.

- Vill du ha en kaka?
- Näe?
- Vill du ha två kakor?
- Näe?
- Vill du ha tre kakor?
- Näe, kakmonstret vill ha alla kakor. Slafs, slafs, slafs.

- Vill du ha ett kilo?
- Näe.
- Vill du ha två kilo?
- Näe.
- Vill du ha tre kilo?
- Näe, jag vill ha alla kilon på en och samma gång. Gurgl, gurgl, gurgl.

Efter...

Före...

Saker jag förträngt

I dag pratade jag och min kollega Miranda om jobbiga händelser på jobbet. Det påminde mig om saker jag förträngt.

- Arg koeranska - som ringde och skrek på engelska så att öronhåren vek sig som sjövass i storm. Min krönika handlade om vilken tur Korea haft i fotbolls-VM.

- Arg knarkare - doksuåpakändis som anmälde min artikel och dess rubrik till PO. Intervjun vad dock bandad, puh!

- Lugn fackman - som likt ugglan i ABC påminde mig om att allt i min artikel var fel. Vilket det också var.