Oväntad vändning

I går var jag och Alfred till vårdcentralen. Det var dags för tremånaderssprutan. Vi laddade med mycket mat och sömn. Alfred var därefter på ett strålande humör och lekte med de glada vc-jäntorna.

Efter att visat och framfört sina senaste inlärda ljud som "viii", "oiii" och "blrrr" ett tjugotal gånger var det så dags för the big moment. När en nål sattes i vardera ben visade Alfred var skåpet skulle stå. Här handlade det inte om att smyga in sin åsikt, utan att kraftfullt visa sitt missnöje med stadig stämma på rösten. Efter att ha skrikit med alla lemmar och ben i två minuter var det dags att bege sig hem. Där blev det gladare miner igen och Alfred ville därför passa på att avge en hälsning, till både vc-jäntorna och övriga.

"Tjena, jag mår bra igen. Det är ingen fara med mig. Jag blev bara lite ledsen när vc-jäntorna först ville leka med mig, för att i nästa sekund sticka mig i benen. Men så är det tydligen ibland här i livet. Tack för alla vänliga kramishälsningar. Nu fortsätter vi vidare mot nya äventyr. Jag älskar er".