Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag vet inte om jag ska vara glad, eller ledsen, eller om jag överhuvudtaget ska vara någonting alls här, på den här sajten.
Ibland vill jag skrika, andra gånger skratta, eller kanske gråta floder av tårar.
Inom mig sveper kastvindar, i en väldig fart. Hit och dit. Ner och upp. Jag har ingen aning om vad dom vill - men jag vet att det är dom som har makten.
Jag vet inte ens var jag ska sätta mig ned och vila. För det verkar vara upptaget överallt. Finns det någon ledig stol åt mig? Eller ska jag vandra den långa vägen fram, tills jag stupar utmattad och sliten? Inte ens du vet svaren.
Du kanske undrar hur det egentligen är fatt. Kanske blir du lite rädd och undrar om det slagit slint i huvudet. Du känner dig kanske främmande.
Men låt mig då förtydliga situationen. Det är bra med mig, men min bröstkorg har fyllts med sorg och ledsenhet. Det kvider nämligen när livet slår på med sin hårda svarta piska - om och om igen. Den snärtar upp mitt hjärta. Först blev det rött och ömt. Men nu strömmar blodet.
Låt mig vidare vara mer konkret. Vad stör mitt sinne? Vad funderar jag på en dag som denna? Mest frågor faktiskt. Likt ett litet barn undrar jag varför.
Varför - har min mammas cancer just nu spridit sig vidare i kroppen och gjort sig redo att förgöra allt liv som kommer i dess väg?
Varför - tvingas man känna dödsångesten i ensamhet?
Varför - blir en mycket nära vän till mig just nu misshandlad hemma? Varför kan jag inte göra något åt situationen?
Varför - måste jag just nu tvista med en massa släkt gällande ett arv. Tjafs, tjafs, tjafs och onda ord.
Varför - måste jag just nu ha en en mytoman i min lägenhet som snart har minskat min kassa med flera hundra tusen kronor och som kanske kräver juridiska, jobbiga och kostsamma insatser?
Varför - dog min pappa av en hjärntumör?
Varför - dog en av mina bästa vänner bara sådär knall och fall i hjärtfel?
Du, jag kan hålla på ett bra tag till om du vill. Men det vill du inte. Så vi sätter punkt här.
Nä. Det här var inget roligt inlägg. Men det är bara så här mitt liv ser ut just nu. Och jag tänker inte skämmas för det. Utan bara vara öppen och ärlig och fortsätta min vandring framåt. Så det så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Tyvärr drabbar oss livets hårda spel, men jag brukar tänka så att det drabbar dem som klarar av detta, och vi har alltid varandra.
Vi ska kämpa oss igenom detta ännu en gång men rättvisa har vi lärt oss tidigt att det inte drabbar oss men vi får inte ge upp.
Jag har också funderat att varför händer detta hela tiden, finns tyvärr inget bra svar, jag vet bara att vi får vara glada och njuta av den tid vi har med varandra. Älskar dig brorsan Kram
Stor kram till dig Jonas. Det där lät inte alls bra. Jag hoppas att du orkar vara stark och kämpa dig igenom det jobbiga. Jag tänkte skriva "hoppas allt löser sig till det bästa", men insåg sen att de orden var rätt värdelösa i sammanhangen. Så jag ger dig stärkande kramar och så ska du veta att jag tänker på dig.
Syster och Tess: Stort tack. Det värmer.
ser att jag ligger efter med bloggläsandet... förstår att det är tungt nu. skickar några tankar och böner och hoppas att det hjälper. kram
Skicka en kommentar