Ett ärr att vara stolt över

Varje dag kollar jag igenom våra feature- och nöjessidor innan de går till tryck. I går kändes det nästan som gamla tider då en av två av våra nöjessidor fylldes med Miranda Sigander-recensioner. Jag läste och kände igen. "Jag förklarade för nöjes-folket här att det där, det är en bra tjej. Det ska ni veta". Och så längtade jag tillbaka för en stund. Till min plats där vid skrivbordet, bredvid Miranda, Linda och Fatima.
Det är så konstigt det där. Jag upprepar den här nostalgin lite då och då. Som att jag vore en vilsen själ som inte kan gå vidare i livet. Men det kan jag. Men konstigt är det. Det är få saker som har satt sådana spår i mig som Aftonbladet-tiden. Det är som ett ärr som aldrig släpper. Men ett bra ärr som inte gör ont på något sätt. Bara ett sådant man är stolt över och vill visa upp.

Då hade jag berättat det

...och så kom det sig att Ambulans-chefen kom in på redaktionen. Peter. Jag pratade med honom och han blev glad att se mig. Min pappa satte stora avtryck på Ambulansen då han arbetade där i många år. Om min mamma hade levt hade jag berättat det för henne, och hon hade också blivit glad av att höra att jag träffat Peter.

Kungen

Jesper Parnevik verkar inte använda twitter. Men han gör succé i sociala medier ändå. Kolla in den här http://www.youtube.com/watch?v=V-FBRKvC1Gw

Kungen:

Klart jag ska

Nöjes- och featurechef. Det är jag. Då får man väl ändå ackreditera sig till Melodifestivalen? Klart man får. Ska jag göra omdedelbart, bums.

Tog semester ett tag

Har varit på Gran canaria ett tag. Ibland måste man ju få sol också.
Det var alla tiders.

....vi hälsade bland annat på en gammal indian. Alfred blev kompis med honom för en halvminut eller så. Alfred fick en godisklubba. Indianen tog en cigg. Ungefär samma sak.

....Alfred var med i Bamseklubben förstås. De gick på vargens magiska glassjakt, lekte pirater och målade sig som tigrar. Här blir jag skrämd ända in i benmärgen. En stor och stark tiger ryter till.

...men ingen semester utan bad. Ungefär 13 dagar i sträck, några timmar åt gången. Men det trivdes vi alla med. Det är trevligt att vara med världens  bästa 3-åring när han badar.

...efter baden slappade vi mest. Ibland nakna.

....där bakom Alfred i hyddan fanns det glass. Jag åt cirka sju snickers-, fyra maltesers- och fyra magnum-glassar. En eller två per dag. Då mår man.

Ungefär världens bästa

Här sitter jag och Emma och gör en gratistidning. Vi har suttit och klurat i tre veckor snart. I morgon är vi klara. Det är ungefär världens bästa tidning. Men du får bara se mitt finger, inte det som är bakom där borta på tavlan. 

Här är hon

Vet inte vad det är. Hon har ju varit i ropet i flera år. Men så pang, så gillar jag Miss Li mer än någon annan artist just nu. Det är därför jag sitter med hörlurar på dygnet om. Jag somnar med dem, jag vaknar med dem, jag har dem på jobbet. Denna röst, I can't get it of my mind.

Helgens bästa

Ingela: - I dag är det farsdag.
Alfred: - Nej, det är tisdag.

Skellefteå har blivit kallt

I bland så händer det att mörkret finns där ute i princip dygnet om. Det regnar oavbrutet och trots att det är mitt på dagen så lyser lamporna på gatan, för annars skulle vi inte se något. I dag är en sådan dag. Nästan som när Orup sjunger "Stockholm har blivit kallt".

Dagens citat

"Skynda, det är det fulaste ord jag vet". 

Skalman

Fan är inte värd det

Jag såg på tv i förrgår. Ett program om döden.  Jag fick en stelnande blick och inne i bröstkorgen var det som att någon rev mig sakta med ett rivjärn, så att det blödde ymnigt. Där satt bland annat han från popgruppen från Dalarna som jag inte kommer ihåg vad han heter. Han är 29 år, och han vet att han ska dö inom en snar framtid. Hans cancer har kommit tillbaka och den är obotlig. Han pratade om hur han tror att det kommer att bli efter döden. Han förklarar att han inte är religiös, men att han kommer att åka genom rymden, och där får han svar på sina frågor. Sedan återvänder han till ett ställe som liknar Dalarna. Han vaknar upp under ett träd tillsammans med en massa andra. Folk han saknat och älskat.
När han berättar är tårarna på väg att bli för många. Men han stannar upp och fortsätter sin berättelse. Bredvid sitter den förra ärkebiskopen KG Hammar, som förlorade sin fru för fem år sedan. Det känns som att han är utan ord. Men inom honom finns de kanske, orden från Gud som borde trösta.

Här sitter jag och funderar. "Det är för mycket nu", säger jag till mig själv. Jag arbetar och står i. Men jag är inte bara featurechef, jag arbetar också med ett nytt digitalt projekt, jag håller på att avsluta ett gammalt digitalt projekt, jag gör en dummy till en gratistidning, samtidigt som jag fortsätter att ta hand om alla hundra personalärenden. Dessutom är det ju dags att ta steget vidare med nya Helg-bilagan som jag har sjösatt. Och glöm inte webbsidan som ska komplettera den. Plus att jag ska bygga undersajter. Jag gör även folk besvikna ibland på jobbet, och måste mala ner det och brottas med mitt samvete.

I övrigt så äger jag två hus och en lägenhet. Jag måste flytta möbler mellan dessa, och rensa ett helt hus som samlat saker i 25 år. Folk frågar mig hur det går med det där. Jag säger att jag ska börja snart, men jag måste bara ordna några saker först. Egentligen vill jag inte sälja huset. Det är min enda trygghet jag har kvar. Det är bara där jag känner att jag kan vila. Då svarar folk att de förstår, men att man någon gång måste möta verkligheten. Men att de förstår, det är bara ett påstående de inte vet innebörden av. Men Svenssons säger så mycket sådana där saker, och sedan går de hem. Kanske för att dricka lite alkohol förstås, de lärda som vet hur man möter verkligheten.

Jag har räkningar att betala hemma. Jag har räkningar att betala på banken, som tillhörde min mor. Men snart är bouppteckningen klar. Efter det väntar arvsskifte. Och ett möte med grannen om att ordna upp så att han får tillbaka sina pengar som mamma var skyldig honom. Men glöm inte pappren jag måste fixa först, som ska vara juridiskt gångbara.

Jag har ju ett barn också, och sysslor som ska delas exakt 50/50. Vi lever jämställt du vet. Och snart ska jag få en liten knodd till är det tänkt. Så nu är det dags att ta ansvar, säger de lärda. De som heter Svensson och bor där ute.

Jag drömmer också om annat. Jag har puttrat igång en del projekt på min fritid. Där sitter vi och surrar. Sedan skrattar vi och bygger planer.

Jag pratar ibland med en person som gör mig varm i hjärtat. Hon har en syn på livet som 9 av oss 10 inte har. Hon talar Guds språk. Hon säger till mig att det är dags att sörja. Att tiden och människorna för det måste finnas där. Jag vill inget hellre än att gråta. I floder. Vara fri, med människor och tid. Men jag tittar mig omkring och kollar. Nä, jag kan inte se, varken tiden eller människorna. Så vi ber.
Men det är kanske inte så konstigt att jag inte ser. Jag läser ofta ur en bok som handlar om livet, sprungen ur Bergspredikan. Den säger att konsumtionssamhället fungerar så här. Djävulen är mammon, och mammon är pengar, och människan vill ha pengar. I alla fall om vi vill följa den lätta vägen. Så tid och människor är inte så viktigt i jämförelse. Men säg det till han i bandet från Dalarna. Då ska du få svar på tal, rakt ur Guds eget hjärta.

Ny nivå

Min fru "jobbar" hemma på dagarna, och lägger ut sådant här på hennes egen Facebook. Hon har tagit förhållandet till en ny nivå, håna-nivån.

Känslosamt

Om jag kunde skulle jag storgråta på jobbet. Bara låta sorgen välla ut från bröstet.
Läste nyss den här:
http://lars-restenavlivet.blogspot.se/

Den påminner mig om min mamma. Som vara 38 år när pappa dog. Han här är 37. Dessutom läste jag hans frus blogg, som dog i februari. Den påminner mig också om min mor, och min far. Jag tror det är dags att gråta nu.

En kväll på Berns

Var ner en sväng på Berns förra veckan. Jag bodde på ett hotell på Stureplan. Jag var tvungen. Det låg nära.
Här är jag på väg till några föreläsningar på chinateatern. Segerviss om att få priset "årets innovation" senare på kvällen. Du ser ju hur jag pekar uppåt med fingret.

Här är kvällen. Jag och "the gang" är på väg in på det flotta och fabulösa Berns. Fortfarande segervissa. 

Och här under är kvällen på riktigt. Med en god blodig och köttig stek, plus förrätt och efterrätt. Bredvid satt några från Expressen och snackade om Expressen plus. Jag gillade. Och längre fram satt hela Aftonbladet och jublade. Årets digitala tidning. Grattis. Vid den här stunden fick vi också veta att SvD vann "årets innovation". Stort grattis till dem med. För ska sanningen fram var jag inte alls så segerviss som jag låtit ge sken av. Hur kan man vara det när SvD gjort en magnifik räntekarta? Hade inte de vunnit hade jag blivit besviken. 

Men jag fick fira ändå. Mitt gäng gick hem vid 22-tiden. Då fortsatte jag att fira med Aftonbladet. Det var kul att träffa er alla. Lovisa, Elvira, Kalle, och Fredrik för att nämna några. Ni är bra, på många sätt. 

Snipp, snapp, snut så var den kvällen slut. 

Sthlm i mitt hjärta

TT Spektra ringde och pratade en stund med mig. Från Katarinavägen. De ville veta lite vad jag tycker om deras material. Ibland är det så skönt att höra stockholmska för ett tag. Det är som att någon ringer hemifrån och vill prata. Från min hemstad. Mina år där satte sina spår. Det kan du skriva upp i din lilla bok - att Stockholm etsade in en lite bit av känslor i mitt hjärta.

Lugn och ro i ett industriområde

Så gick jag till ett industriområde i förrgår kväll. Det var helt tyst och mörkt förutom några gatlampor som visade mig vägen. Endast ett tiotal bilar stod där, men bara för att fungera som uppmuntrande publik till mig. Så stod jag där och andades i den fuktiga höstluften. Sedan tog jag några tag med benen och rullade fram på min skateboard. Jag ökade farten och satte några trick. Det lät av hjulen och smällde till skönt i asfalten när jag landade som jag skulle. Det var en härlig stund.

Så funkar det

Nej, jag mår inte helt hundra. Det visar väl morgonens grinkalas. Lyssnar på Swedish house mafia och tårarna faller. Ingen morgongröt bara blöta kinder. En låt som kanske är gjord för ett sprängfyllt golv på Ibiza, eller för tiotusentals partyglada människor på en arena.  Men överraskande berörde den även i ett kök i Skellefteå. En torsdagsmorgon som denna.


"There was a time, I used to look into my father’s eyes
In a happy home, I was a king I had a gold throne
Those days are gone, now the memories are on the wall
I hear the sounds from the places where I was born



Up on the hill across the blue lake,
thats where I had my first heart break
I still remember how it all changed
my father said
Don’t you worry, don’t you worry child
See heaven’s got a plan for you
Don’t you worry, don’t you worry now"

Pingis-dax

Nä, nu tar jag fredag - och åker och spelar pingis med Johnny. Gott mos.
Jag önskar dig en fin helg.

Det kommer mera

Det blev en del uppmärksamhet kring quiz:et förra veckan. Kul, säger jag och skrattar. Men nu väntar nya utmaningar, som man brukar säga om man ska vara sådär äckligt perfekt. I alla fall så sitter jag ibland instängd med världens bästa byrå och funderar på en ny grej. Eller inte bara funderar. Den börjar bli högst verkliga idéer som syns på en skärm nära mig. Och om några månader nära dig. Så se upp drakar. Det kommer mera från lilla Skellefteå...

Ronnestam vet vad han skriver om

Johan Ronnestam, han är rätt kung. I alla fall gillar jag ofta att läsa hans blogginlägg som ofta ger en ngt att tänka på eller kring. Den här gången läste jag hans tankar kring Sveriges och världens framtid. Mkt intressant. Jag fastnade dock för det här stycket. Vilken klok man.

"Jag har en tro på att livet inte alls går ut på att arbeta så länge utan att vi istället borde sträva efter ett samhälle där fritid utgjorde en allt större del av vårt liv. Vi har ju faktiskt inte funnit någon lösning på döden – och så länge den frågan är olöst – då röstar alla fall jag för fritidsintressen och ett gott liv. Sen om det innebär att jobba hårt för just dig – då är jag den sista som motsätter mig att du får jobba hur länge du vill. Men själv strävar jag snarare efter 20 veckors semester och ett långt, härligt och gott liv fyllt med allt det där jag vill hinna med innan jag dör."

Årets innovation

Så kom det sig att jag satt och knåpade ihop ett Skellefte-quiz. Nu har det blivit nominerat som Årets innovation. Tillsammans med Aftonbladet och Svenska dagbladet.

http://www.medievarlden.se/nyheter/2012/09/de-tavlar-om-arets-innovation

I oktober sitter jag därför på Berns redo att ta emot priset. Men jag tror att Svenska dagbladet vinner.


Men titta hur jag ser ut på bilden. Som att jag vore helt besatt av quiz. Mentalt störd av att knepa ihop frågor.

Här är quiz:et:

http://quiz.norran.se/

I dag köper jag den här

Ingela var i Göteborg den här helgen. När jag hade lagt Alfred passade jag på att köpa och se snowboardfilmer. Varje kväll. En kul hobby. Nu tänker jag köpa den här, release i dag. Burtons senaste.  Sedan ska jag gå till gymmet och träna så att jag blir stark och tålig. Så att jag kan åka mycket i vinter. Snö och kyla, kom, kom. Vi väntar på er. 

Då var jag sprittig och glad

45 minuter kvar till att jag slutar. Sitter och väntar på att jag ska gå och styrketräna. Det är som när man var liten. eller som när man var små som man säger på dialekt där jag bor, då man väntade på att skolrasten skulle börja. Jag bara väntade och väntade. Och väntade lite till.

Sedan ringde det ut.
Och jag sprang så jag blev alldeles slut.
Och satte en och annan strut.

Fotboll. Jag älskade det att spela det på rasterna! Då var jag ett barn i sin bästa dager. Sprittig och glad.

Tack

När jag får kommentarer som

"Vad fin du e"

och

"Underbart att du är tillbaka i bloggsfären Jonas. Stor kram till dig."

Då ler mitt hjärta. Kram.

Hon jobbar bra

Har jag berättat att jag är featurechef nu. Har varit det sedan årsskiftet, så jag börjar bli hyfsat varm i kläderna. Men ibland slår det slint. "Varför ser den här sidan ut så här? Skit, skit, skit", utbrister jag för mig själv och knyter näven. Jag har gjort om en Helg-bilagan och är nu i färd med att förvandla den till världens bästa.

 Men så har vi en före detta Expressen-tjej hos oss som redigerar kraftigt bra. När jag har blivit sådär vresig går jag till henne och så reder vi ut allt. Hon ger mig facit och jag nickar och hmmm:ar. Det är bra grejer det där. Att ha någon bredvid sig som lyfter upp en några snäpp.

 I övrigt ser jag ut så här nu. I alla fall på vår företagssajt, där jag nyss hittade bilden. Var ett tag sedan jag visade upp mitt face för dig, så jag tänkte att du får se hur vacker jag är nu - en tisdag som denna i ett regnigt Skellefteå.

Laddar

Söndag morgon. Vad tänker jag göra i dag? Typ krossa 198 andra i golf. Tänker att jag ska vinna dagens tävling. Som en riktig tävlingshetsig amerikan som skiter i hur det går till. Bara att det går till. Vinna, vinna, vinna! I dag ska bollen i hål!

Vi gör det ändå

Mitt postfack på arbetet. Där låg damm och väntade. Som en visuell beskrivning av senaste tiden. Som karusellerna i Tjernobyl som stannade av en dag i april 1986 slutade jag att hämta post en dag i juni 2012. Det hände något hemskt och vi avlägnades oss från vardagen. Vad jag vet bor folk som vanligt i Tjernobyl igen. Och jag är tillbaka på jobbet. Vi är inte lika glada, men vi gör det ändå.

Nu är det bara jag kvar

Hjulet rullar. Jag låter vardagen passera som den har gjort under ett långt tag. Bara tar den för givet och jobbar. Producerar åt kapitalsamhället. Min mamma ringer mig på Aftonbladet och pratar ett kort tag i telefonen. Som hon brukade göra ibland. Men den här gången har hon något att berätta som jag inte vill höra. Ändå har jag förberett mig en aning inombords, då hon några dagar innan berättade att hon hade en knöl i bröstet. Och det är ju ganska vanligt nu för tiden. Bröstcancer. Det var 2007. Jag hulkade några gånger inne hos mina chefer innan jag gick hem nedsänkt och förstörd i betongen Globen. 2009 flyttade jag hem igen. 2012 lever hon inte längre. Nu är det bara jag kvar.

Crazy

Tänkte bara höra av mig och säga hej. Det är fullmåne ute och jag lyssnar på country. Crazy.

Lam och tam

Jag har blivit så fruktansvärt lam senaste åren. Typ från och med när jag flyttade till skell. Lam och tam typ. Nu försöker jag peppa upp mig med Rebecca och Fiona.

Bra skorna är på så

När man tappar tålamodet och öppnar dörren.....det är kanske då man går ut. Bara skorna är på så.