Vi gör det ändå

Mitt postfack på arbetet. Där låg damm och väntade. Som en visuell beskrivning av senaste tiden. Som karusellerna i Tjernobyl som stannade av en dag i april 1986 slutade jag att hämta post en dag i juni 2012. Det hände något hemskt och vi avlägnades oss från vardagen. Vad jag vet bor folk som vanligt i Tjernobyl igen. Och jag är tillbaka på jobbet. Vi är inte lika glada, men vi gör det ändå.

Nu är det bara jag kvar

Hjulet rullar. Jag låter vardagen passera som den har gjort under ett långt tag. Bara tar den för givet och jobbar. Producerar åt kapitalsamhället. Min mamma ringer mig på Aftonbladet och pratar ett kort tag i telefonen. Som hon brukade göra ibland. Men den här gången har hon något att berätta som jag inte vill höra. Ändå har jag förberett mig en aning inombords, då hon några dagar innan berättade att hon hade en knöl i bröstet. Och det är ju ganska vanligt nu för tiden. Bröstcancer. Det var 2007. Jag hulkade några gånger inne hos mina chefer innan jag gick hem nedsänkt och förstörd i betongen Globen. 2009 flyttade jag hem igen. 2012 lever hon inte längre. Nu är det bara jag kvar.