Har du sett ett sådant här kort ngn gång? Nä, skulle inte tro det. För det här kortet får endast speciella människor. Sådana som jag. Som är ngt. Som tillhör en speciell klick. Sådana som är VIP.
......nä, det har faktiskt inte slagit slint i huvudet på mig. Skojja ju bara förstår du väl! För tror du att jag är en sådan som raderna ovan behöver vi aldrig mer skrivas!
Kortet är, eller var, dock ett VIP-kort till Café Opera. Men nu har jag kastat det i sopkorgen.
Jag stod där hemma och funderade ett tag. Över hur det var. Att äga ett VIP-kort. I början var det löjligt. Jag hatar ju systemet, där folk ska anses mer värdefulla än andra. Men sedan hittade vi hem till kärleken. Du kysste mig känslosamt med dina bara läppar. Dina händer värmde mig varsamt och stilla. Dina ögon fick mig att tro på evig förälskelse.
Tillsammans var vi oslagbara en vanlig utekväll. För när kön ringlade lång utanför Debaser, när de hade stängt portarna till Mosebacke, när det var för många brats på Stureplan, då tog Café Opera alltid emot mig med ett vänligt leende. Ingen kö, inget tjafs. Bara raka vägen in och ett brett smil från den trevliga personalen. Och allt berodde på dig.
Jag tackar ödmjukaste för den tid vi hade. Nu vill jag inte skiljas. Men vi ses kanske igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar