...en fin helg följdes av en start på veckan på med pina och plåga. Och det rejält. Min mage har gjort uppror mot mig och totalt vägrat vara med i matchen. Jag har haft så ont att jag knappt har kunnat röra mig överhuvudtaget. Men sjukhusrädd som jag är har jag väntat in i det sista med att åka till akuten. Och igår blev det bättre, dock med hjälp av en medicin.
I dag är jag på jobbet och känner att magen och jag är lite bättre kompisar, inte helt vänner än, men på väg. Men här kommer den stora chocken: Mina kollegor förklarar:
"Det är inte över än. Om det är blindtarmen kan det komma i omgångar, då kan det ligga där och puttra och bom så smäller det till med brusten tarm och hela skiten. Du borde åka och kolla det där."
Nu är jag inte lika positiv längre. Jag är rädd för sjukhus, för blindtarmsoperationer, för övriga magsjukdomar. Jag är rädd för det mesta just nu. Huvva, huvva, huvva! I dag sitter jag mest och skakar på huvudet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Att ta bort blindtarmen är en baggis i jämförelse med vad som måste göras om den spricker. Då skär de upp hela magen dammsuger magpaketet rent.
Var själv nära att råka ut för det i Marocko, men som tur var hann de operera ut den på plats i sista stund.
Jag skulle kolla det där om jag var du.
Usch. Man hade du ont hela tiden då, eller gick liksom smärtan över för att sen komma tillbaka igen?
du borde så klart kolla upp det om du har jätteont, men jag har opererat blindtarmen och man vet om något är galet då gör det r i k t i g t ont!
Skicka en kommentar