Här är jag

Jag tror att jag befinner mig i ett fängelse. Där ska jag sitta av mitt straff och sona mina brott mot samhället. Det är mörkt mest hela dagarna. Ibland, när solen visar sig någon timma eller två, får jag titta ut genom ett smalt fönster i någon minut. Jag får sällan tillfälle att gå ut. När det väl händer är det för att straffarbeta. Jag skyfflar snö, spadtag efter spadtag i minus 16 grader.

På kroppen har jag ett par åtsittande blåa jeans. Ingenting under. Inte ens långkalsongerna jag fick av mor min i julklapp. Den iskalla kylan sitter utanpå. Men när jag rör benen tränger den raskt in i mina lår.

På överkroppen en tunn svart jacka med luva. Den klarar vind men står inte emot de tunna fjädelätta snöflingorna - som när de landat på det glansiga tyget förvandlas till tung genomträngade blöt massa. Huvudet är blottat och tar emot vindens isiga pisksnärtor med stort obehag. Kroppen skakar kraftigt av nedkylning. Inombords i bröstet gömmer sig en stor svart sorg.

Jag får inte träffa min fru, kanske en gång i månaden max. Då bara ensligt kort, en dag. Ibland får jag tillgång till ett telefonsamtal. Jag hör hennes vackra ljusa stämma och blir varm. Samtidigt stockar sig rösten och får tårkanalerna att producera rinnande vätska. Jag vill gråta men håller igen så att ingen ska se.

Det här kunde ha varit en mardröm. Och kanske ett fängelse. Men så är det inte. Jag har bara flyttat till Skellefteå och vaknat upp när jag slog i marken.