Min farmor är mycket virrig. Hon är dement. Hon pratar om saker som ingen annan förstår. Hon springer runt hemma och flyttar på möbler, pratar om sina syskon som snart ska komma på fika, trots att alla är döda, och har oftast ingen aning om vem hennes barnnarn är.
I går, mitt i allt detta virrvarr, sätter hon sig plötsligt vid orgeln och spelar ett stycke. Jag blir stum. Det är komplicerat och svårspelat. Hon spelar inte en ton fel. Hennes fingrar flyter vackert och smidigt över de svartvita tangenterna. Det låter underbart.
Jag har aldrig hört min farmor spela så här. Jag visste inte ens att hon kunde spela.
Hjärnan är svårtolkad. Eller så är det bara så här konstnärer fungerar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Min mormor levde stundtals i en fantastisk fantasivärld befolkad av tomtar, Frälsningsarmen och hästar. Orsaken var nog en infektion, men jag tror att sättet som den visade sig säger mycket om hennes inlevelseförmåga.
Skicka en kommentar